Men åren gick och det till en början meningsfulla jobbet började kännas tyngre, till och med sätta sig i kroppen:

– Jag upplevde att jag repeterade samma meningar, samma behandlingar år ut och år in utan att situationen egentligen blev bättre. Och då blev jag negativ i kroppen, säger hon.

När det behandlingshem som hon varit med om att starta lades ner blev hon uppsagd och fick kontakt med Omställningsfonden.

Utbildade sig till lastbilschaufför

– Jag berättade om min dröm att bli lastbilschaufför, och det visade sig att jag kunde få ekonomisk hjälp för att möjliggöra det och ta det körkort jag behövde. Allt utom kranen fick jag ekonomiskt stöd för genom Omställningsfonden.

Och snabbt gick det. Det tog faktiskt bara några dagar från att Sofia pratat med handläggaren på Omställningsfonden till att hon satt i skolbänken, på väg att realisera sin dröm om ett karriärbyte. Idag jobbar hon för Götene Kyltransporter, där hon är på ett rullande schema som innebär att hon vissa perioder kör mellan Falköping och Jönköping, och andra perioder mellan Jönköping och Stockholm.

Hur kom du egentligen på att du skulle bli lastbilschaufför?

– Jag vill testa grejer i livet. När jag blivit mamma för sista gången, för 15 år sedan, så tänkte jag bli elektriker och började faktiskt plugga till det. Dessvärre skadade jag handen och då försvann den möjligheten. Men jag har haft i bakhuvudet att det vore kul att köra lastbil, jag har alltid gillat branschen så det har varit en dröm för mig länge.

Vad är det du gillar med att vara lastbilschaufför?

– Människorna. Jag träffar ganska mycket folk i jobbet, vilket många inte tror att man gör som lastbilschaufför. Vi skojar och har kul ihop när jag lastar och lastar av. Vi möts på samma nivå, skämtar en stund och sedan sätter jag mig i hytten fulltankad av positiv energi. Jag kan verkligen inte tänka mig något annat jobb!

Zabrina Vedberg testade flera olika jobb efter barn-och fritidsprogrammet – utöver att jobba på förskola och som personlig assistent provade hon också café-, restaurant- och städjobb. Hon hoppade runt på olika vikariat men hittade inte rätt. När hennes pappa frågade om hon ville rycka in som hans partner i renhållningsbilen en sommar tänkte Zabrina Vedberg att det var ett perfekt sommarjobb. Tio år senare är hon fortfarande kvar.

– Jag fastnade första veckan. Det var ett trevligt, lätt och fritt jobb. Och både kunder och kollegor var så trevliga. Det var ovanligt med tjejer på bolaget så många ville testa att jobba med mig.

Vad är det som passar dig med yrket?  

– Friheten, att man får bestämma och planera själv. Det känns som att man är sin egen chef på ett sätt. Och alla är så trevliga, vi har någon form av gemenskap sopgubbar emellan, hälsar på varandra och hjälps åt på vägarna.

Zabrina Svedberg jobbar med att hämta grovsopor på Södermalm. Hon slår snabbt hål på föreställningen att det är ett tungt jobb.

På senare år har det utvecklats och blivit väldigt lätt och passar båda könen. Vi jobbar mycket med kärl och att rulla. Det handlar mer om teknik än styrka och om jag inte skulle orka kan jag alltid fråga om hjälp. Vi är alltid två personer på grovsopor.

När hon började jobba för tio år sedan hade hon nästan bara manliga kollegor men hon upplever att det har hänt mycket sedan dess.

– Ja vilken skillnad. Det har kommit in jättemånga tjejer på tio år och överhuvudtaget blivit mer tjejanpassat. Jag tror att arbetsgivaren märker att vi jobbar lite olika som män och kvinnor och det blir en lugnare miljö med båda könen.

Vad tror du att det finns för fördomar om yrket?

– Jag tror att den största fördomen är att det är helt mansdominerat och att sopgubbar oftast är äldre och kanske inte så trevliga. Men de är jättesnälla. Det behövs fler ungdomar och kvinnor i yrket och jag skulle vilja att fler får upp ögonen för yrket och vågar testa. Vi behövs som renhållningsarbetare, vi gör en stor samhällsnytta.

– På ett sätt är jag tillbaka på ruta ett. Men vad gör det när man vaknar med ett leende?

Kontorslivet lockade och det kändes naturligt att gå en transportledarutbildning. Leif Karlsson tänkte att det skulle bli intressant att få använda sin problemlösarförmåga bakom ett skrivbord. Och det blev många roliga år, på olika håll i landet, bland annat en sväng i Stockholm och en i Skellefteå.

– Det kändes spännande tyckte jag. Man var alltid finklädd och jag fick åka på mycket utbildningar på trevliga ställen, fick bo över på slott och äta fina middagar med kräftstjärtar som stack upp ur grytorna, säger Leif och skrattar.

Men med tiden saknade han den mer jordnära chaufförsbranschen.

– Framför allt så tog jobbet aldrig slut, det gick inte att släppa det helt. Det kunde ringa hem till en på kvällen och det var alltid kriser och saker som man var tvungen att reda upp.

Det blev till slut, efter tolv år bakom skrivbordet, ett relativt enkelt beslut att göra något annat.

Lastbilen som röd tråd genom livet

Att Leif Karlsson valde att kliva upp i en lastbil är egentligen ingen högoddsare. Lastbilar går som en röd tråd genom hans liv. Både pappa och morbror körde lastbil och lyckan var total när Leif som liten fick hänga med sin morbror på långkörning från Skellefteå till Göteborg.

-Vi var borta i en vecka och stannade på olika bensinmackar och rastställen, det var en sådan gemenskap. Jag hade ett enormt intresse för lastbilar redan då och började köra själv direkt efter lumpen.

Ett par år senare gjorde han FN-tjänst, det blev två vändor till Cypern och Libanon. Då körde Leif Karlsson också lastbil.

-Vi åkte bland annat ut med mat och förnödenheter till de som låg posterade. Vi var som brevbärare, jag körde också jeepar av olika slag. Ambulans också. De var en fantastisk tid och det kamratskapet som uppstod var enormt fint.

Tillbaka i förarhytten

Och nu är det alltså lastbil som gäller för Leif Karlsson igen.

-Jag är tillbaka på ruta ett kan man säga. Men huvudsaken är att man trivs. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man tjänar. Om man bara går runt och känner sig pressad, hur kul är det i längden? Det är mycket bättre att vakna med ett leende.

Han utgår från hemmet i Umeå och kör oftast på Västerås med kyl- och frysvaror i lasten.

-Det ska vara ordning och reda på grejerna, man måste lasta på rätt sätt. Det kan vara fryst i halva bilen och kyl i halva. Vi har ett enormt ansvar men samtidigt en massa frihet.

Han medger att det kan bli en del stress i jobbet nu också.

-Speciellt under sommaren och storhelger när det ska ut en massa husvagnar på vägarna och trafiken får ett annat tempo. Men det är en del av jobbet och det kan ju vara lugnt också.

Jobbet kan passa de flesta

Leif är noga med att påpeka att man inte måste ha en bakgrund med lastbilar för att bli en bra chaufför.

-När jag började köra lastbil som ung så skulle man komma från en bakgrund på lastbilssidan, man skulle ha de där “anlagen”. Men om man vill in i branschen är det bara att prova. Man måste våga lite, allt som man byter till innebär en utveckling. Dessutom så finns det så många inriktningar, hur mycket som helst, säger Leif och fortsätter:

-Det är så kul att det kommer mer tjejer i yrket. De är så taggade. Vi behöver förnya också, det finns många gamrävar som jag.

Och apropå husvagnar.

-Många kompisar har köpt husvagnar men jag har alltid tänkt att inte sjutton ska jag ge mig ut på E4:an på min lediga tid. Jag har köpt en segelbåt i stället. Jag kör ofta på Höga Kusten-bron i jobbet och i somras testade jag att segla under den. Det var otroligt vackert, det är vad jag kallar avslappning.